.

Jag sitter på bussen med känslan rädslan i magen. Tänk om det är sant. Tänk om en så liten sak kan förändra mitt liv. Tänk om det funnits så länge men att jag inte märkt det bara. Rädslan av att inte veta. Rädsla för sanningen. Vad skulle omgivningen säga. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte veta samtidigt som nyfikenheten och allt annat så gärna vill. Det skulle varit det bästa som hänt men jag skulle även varit så otroligt rädd.
Jag känner hur jag börjar må illa sluta tänk sluta tänk.
Finns det någon som förstår?
Finns det någon förståelse alls i denna världen?

Halv sover i soffan medans lillebror spelar Sean banan på hög volym 5 meter bort. Det gör inget. Finns inget finare än glada barn.
Jag känner hur mina ögon vill sluta sig och kroppen bara slappna av. Efter en dag fylld av ilska och glädje så kommer det pizza till mig nu.

Jag har tagit första steget ut på stången. Jag måste fokusera, hålla balansen. Mitt mål är att komma över på andra sidan utan göra några snedsteg och trilla. Jag vill inte behöva resa mig igen. Jag vill inte falla ytterligare gånger. Efter femte steget tappar jag fokusen. Jag vinglar till men snabbt inser jag att det gör inget om jag faller. Jag kommer alltid resa mig. Så länge solen reser sig på min himmel kommer jag resa mig upp igen och försöka. Jag kommer alltid försöka. Klarar jag inte det så har jag inte varit svag, vek eller klen. Utan stark. Jag är stark. Du är stark. Vi alla är människor och faller någon gång. Vissa fler än andra. Men så länge vi tar oss upp igen. Det är det som räknas. Att vi tar oss upp.

När solen och våren kommer efter dagar, veckor och månader av mörker förväntas man också vara gladare, lyckligare och mer omtänksam. Jag kan inte riktigt kliva ut ur mitt skal. Ingen kan heller skala av det. Jag har slutat att bry mig om vad folk tycker är rätt och fel jag hört det så många gånger förut. Det är bättre så här.

Nattens mörker har lagt sig över Sverige och endast lamporna lyser upp vårt landskap denna kväll. Idag sitter jag på bussen hem, imorgon står jag på scenen och förmedlar känslor,kroppsråk och rörelser.
Människor kliver på och människor kliver av. Inte bara på denna buss utan även i livet. Olika människor kliver in i livet och så väl lämnar det. Alla har vi en destination att nå. Just nu är mitt men destination hem. Men längre än så vet jag inte. Jag vet inte vart min väg leder mig. Jag drömmer när jag somnar till jag drömmer när jag ser ut genom fönstret. Jag drömmer om vart jag vill att min väg ska ta mig, jag drömmer om mitt mål, vårat mål. Om alla vägar som lett in människor på min väg men som sedan lätt därifrån.
Vänner kommer inte alltid finnas där. Dom har också destinationer att nå till. Men det kommer alltid finnas lite ljus som alltid kommer tändas när nattens mörker lägger sig. Precis som gatolykterna tänds när mörkret saknat smyger sig på.
Men just nu behöver jag bara konsentrera mig på att nå min närmsta destination. Hem.